Att föda hemma – vår förlossningsberättelse!

Min dröm och förhoppning om en naturlig hemfödsel startade långt innan graviditeten, men var det en dröm som kunde genomföras? Jaaaaaa absolut!!! Vi hade förberett oss ordentligt inför detta och då jag litar på min kropp till 100% såg jag fram emot att få jobba med den varje steg tills bebisen var i min famn. Tydligen kunde inget stoppa mig från att ha min efterlängtade hemfödsel även om det var en rejäl utmaning! Genom att dela min upplevelse hoppas jag inspirera andra att lita på sin förmåga och välja den typ av födsel de önskar! (Läs gärna tidigare inlägg om att välja hemfödsel). cHela graviditeten har fortlöpt suveränt och jag har mått jättebra hela vägen, (förutom två dagars matförgiftning i vecka 37..). Jag har känt mig pigg under mestadels av graviditeten och körde faktiskt ett lättare styrkepass dagen innan förlossningen drog igång!

När graviditeten nådde 41 veckor (27 juni) vaknade vaknade jag av att lite vatten kom ut, jag ringde vår barnmorska direkt och hon sa att jag skulle hålla koll på färg samt konsistens men försöka somna om. Efter några timmar började värkar komma igång men avtog senare under morgonen. Den dagen stannade maken hemma från jobbet och vi trodde att bebis skulle komma senare under dagen. Då detta var början av förlossningen ringde jag min kiropraktor och bokade in en tid för att optimera framförallt höft och pelvis position inför det som var på gång. Jag hade en liten låsning ena sidan så kändes bra att rätta till den.

Resten av dagen försökte vi förbereda hemmet, hålla oss sysselsatta samt vila . Värkarna kom i några timmar för att sedan försvinna igen och var väldigt oregelbundna i tid. När barnmorskan kom och inte kunde komma underfund med vart i förlossningen jag var, så gjorde hon en inre undersökning som visade att jag var 1cm öppen.. Det kändes lite motigt efter en hel dag, men inte mycket att göra. Så fokus blev att vila så mycket som möjligt, men med värkar kommande vart femte till tionde minut så var det korta vilopauser som gällde. Natten blev tuff utan sömn.

Nästa dag kom värkarna oftare vilket gjorde att vi började förbereda poolen med förhoppning att bebis skulle komma denna dag. Barnmorskan undersökte mig igen och jag var nu öppen 3cm.. Det var svårt att inte bli besviken i detta läget! Barnmorskan sa att i ett sånt här läge hade de flesta gett upp och åkt in till sjukhus för att skynda på bebis ankomst, men det ville inte vi. Jag har stark tillit till min kropp och förmåga att fortsätta förlossningen hemma, så länge jag fortfarande hade orken.

Värkarna var starka då livmodern trodde det var dags att få ut en bebis, men bebisen kämpade aktivt att komma tillrätta med huvudets position. Lilla Felicia hade blicken uppåt och nacken förlängd, istället för neråt med haka mot bröst. Detta hindrade förlossningen från att gå framåt. Vi försökte ”tvinga” in henne i rätt position med hjälp av olika övningar som huksittande, benböj, utfall, höftrotationer, liggande vridning samt en variant av reboza. Det kändes bra att fokusera på dessa olika övningar med hopp om att de skulle ge resultat. Tyvärr hittade hon inte rätt position ändå.

Vid det här laget började både jag och bebis bli trötta och barnmorskorna oroliga att jag inte skulle orka. Vi diskuterade alternativ för fortsättning, vid det här laget hade de flesta åkt till sjukhus för att få epidural för att få vila och sedan värkstimulerande hjälp för regelbundna värkar och några timmar senare en bebis i famnen. Då mitt förlossningsarbete hade hållit på ett tag utan större utveckling, kunde kejsarsnitt bli föreslaget på sjukhuset. Dessa alternativ lät inte lockande för oss, men det viktigaste var självklart att bebis mådde bra och likaså mina värden. Eftersom de var det så kunde vi fortsätta hemma men med lite extra hjälp för att få sova. Jag fick antihistamintablett samt panadol för att ge mig några timmars vila. Dock gav de mig endast en dryg timmes sömn innan värkarna drog igång ordentligt igen. Nu var det så täta och kraftiga att de krävde min fulla styrka och fokus. Detta tog som sagt all min styrka både fysiskt och psykiskt och jag var redo att ge upp och åka till sjukhuset. I väntan på barnmorskan hoppade jag och maken i poolen vilket lättade enormt på trycket samt gav hela kroppen avslappning mellan värkarna.
a b

Efter några timmar avtog värkarna igen vilket gav mig tid för återhämtning och kraften kom tillbaka. Dags för ny undersökning och nu var jag 5 cm öppen, utveckling sakta men säkert! Barnmorskan sa att för att fortsätta hemma måste jag vara öppen minst 5 cm så det var en lättnad när vi hörde siffran! Vi gjorde övningarna igen för att hjälpa bebis in i rätt position men utan resultat. Eftersom Felicia letade efter rätt position var hon väldigt aktiv och detta ledde till ett enormt tryck i ländryggen, denna smärta tog över värkarna vilket blev riktigt tufft. Då föreslog barnmorskorna att de skulle injicera sterilt vatten, vilket är en smärtlindringsmetod utan biverkningar som har använts under många år. Det innebär att barnmorskan sprutar in sterilt vatten precis under huden  i ryggslutet. Detta gav en enormt intensiv smärta, i 20-30 sekunder kändes det som knivar i ryggen! De förvarnade mig om att det skulle göra ont men jag förväntade mig inte den smärtan! Jag har aldrig skrikit så högt och det var ett verkligen ett skrik av smärta. Detta har sedan en smärtlindrande effekt som varar i en till två timmar, vilket hjälpte mig mycket. Jag trodde aldrig att jag av egen vilja skulle injicera vatten en gång till, men senare under kvällen gjorde jag det. De 20-30 sekunderna av total och ren smärta var värt 1-2 timmar av lindring och gjorde verkligen att jag orkade fokusera på värkarna.

Utvecklingen var fortfarande långsam så mentalt var jag nu inställd på att åka till sjukhuset, men då säger barnmorskorna att sista alternativet för att få Felicia att komma ut här hemma var att de kunde spräcka vattnet. I valet mellan att få vattnet sprucket med hjälp eller att åka till sjukhuset, valde vi att spräcka vattnet och det hjälpte! Massor av vatten kom och nu gick förlossningen äntligen framåt!! Barnmorskorna sa även att då min livmoder är irriterad och enormt trött kommer de vara tvungna att injicera livmodersammandragande för att snabbt få ut moderkakan, då risken för blödning är stor efter en så här lång och tuff förlossning. Vi litar helt på våra barnmorskor och deras omdöme så gick självklart med på det, även om vi allra helst väntat på att moderkakan skulle få komma i sin tid. Men som en av barnmorskorna sa, ibland måste man välja ”the least evil” option. (Missförstå mig rätt, jag har inget emot sjukhus, de är suveräna på att hantera akutsituationer! Det vet jag så väl då jag genomgått en akut operation under utomkvedshavandeskap.)

För att låta vattnet komma ut och för att närhet/hud-mot-hud frisätter mer oxytocin som hjälper till under förlossning, duschade jag och maken medan barnmorskorna började förbereda inför den efterlängtade födseln! Värkarna kom nu allt tätare och tätare samt med ökad styrka. Även om jag var trött fick jag ny energi av att känna att vi äntligen gick framåt och Felicia hade hittat rätt position! Jag försökte jobba med kroppen och låta den sköta arbetet så mycket som möjligt. Djupa lugna andetag i framåtlutande positioner, medan maken masserade ryggen var de som kändes bäst. Vi hoppade i poolen igen vilket kändes otroligt skönt i vattnet. När det väl började närma sig krystfasen/utdrivningsfasen så kunde jag inte hitta en position som kändes bra i poolen, så barnmorskorna sa åt oss att flytta in i badrummet. För att få en extra energikick sa barnmorskan åt mig att föra in ett finger för att känna efter lilltjejens huvud, det kände jag och det gav mig ny energi, nu var vi nära!! De coachade mig in i olika positioner och den som funkade bäst var när jag satt på huk med maken bakom som stöd. Då kunde jag och kroppen äntligen hitta rätt och Felicia komma ut! Dessa värkar var så kraftfulla och det var otroligt häftigt att känna hur kroppen visste exakt vad den gjorde, för min del var uppgiften att släppa efter och följa med! Jag vill jämföra slutets krystvärkar med känslan av att kräkas, behöver man kräkas så är kroppen kraftfull i sitt sätt att göra det på. Något måste ut och du kan inte stoppa det så det bästa är att lyssna på kroppen och hänga på! Efter ett par timmar kom vår fina flicka Felicia Levina Scherdin, öppnade omgående ögonen och skrek till världen att hon anlänt!

e
Jag är otroligt stolt och imponerad över mig själv och min kropp, vilken kraft och styrka vi har inom oss – vilken upplevelse!! Att ha rätt stöd omkring sig är så viktigt, jag är evigt tacksam för min fantastiska make och våra barnmorskor!!! Under förlossningen delade vår barnmorska dessa bilder med texterna:
”Some labors are hard. Powerful women doing it all over the world today. She is determined, she is empowered and she will do it.”f

”They did it, they conquered their most challenging venture together to date. These two have climbed mountains, trekked canyons and travelled the world, the last 32 hours was the most difficult thing they have done but all worth it to finally meet their little lady.”
g

h
Efteråt var det helt underbart att bara få krypa ner i sin egna säng!!

9 Responses to “Att föda hemma – vår förlossningsberättelse!

  • Så fint!
    Tack för studier delar med dig av er berättelse

  • ”att du delar” ska det stå såklart

  • Oerhört spännande förlossningsberättelse, tack för att du delar med dig!

  • Jag är så sjukt imponerad sitter och läser och det tåras i ögonen ❤️

  • Åh så vackert! Fantastisk läsning ❤
    Det påminner väldigt mycket om min första förlossning som visserligen var på sjukhus men höll på i 60 timmar från första värken och sterila kvaddlar som smärtlindring då just smärtan i ryggen var så stark. Och det var tufft. Och fantastiskt! Så härligt att du kom ut det stärkt!
    Andra barnet födde jag hemma och skulle det bli fler barn är det det som gäller

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *